Alltid på väg

Så var det vardag igen. För min del har det idag inneburit inledning på arbetsveckan med att kliva upp 04:30 för att hinna med morgonplanet till Stockholm.

Jag uppskattar väldigt mycket avbrotten från vardagen som en semestervecka innebär, men jag har inga stora besvär med återgången. Jag har den största förståelse för och sympati med dem som lider av detta, men kan inte riktigt förmå mig till att själv vara särskilt missnöjd med att livet går vidare. Alla livets ögonblick är inte exakt lika roliga, men jag tilltalas av just variationen och omväxlingen. Självklart var middagarna tusen gånger roligare förra veckan (särskilt den gången Emil tappade ner en hel banan i choklad-fontänen), än vad jag har det alldeles just nu, ensam vid mitt bord väntandes på en portion pytt-i-panna på Scandic Alvik.

Allt har sin tid. Chokladfontäner har sin tid, pytt-i-panna har sin. Att resa bort har sin tid, att komma hem har sin. När jag tänker efter är jag egentligen aldrig på väg vare sig bort eller hem. Jag är helt enkelt bara ständigt på väg.


Till avslutning på dagens senkomna inlägg några inspirationer på just detta tema:
Alltid på väg, av och med Ingmar Johansson. En av mina ungdomsfavoriter.
Allting har sin tid, av och med Carola. En vacker visa med text inspirerad av Ordspråksboken.
I'm a poor lonesome cowboy. Klassisk slutvinjett i berättelserna om den ensamme, rotlöse och hemlöse cowboyen Lucky Luke; en annan ungdomsfavorit, näst Tintin det seriealbum jag helst läste (notera: Asterix först på 3:e plats)