Igår såg jag andra och sista delen av SVT's filmatisering av "Olycksfågeln" (Camilla Läckberg). Bearbetningen i det här fallet är bra; rätt saker har kortats ner och de mindre förändringar av manus som gjorts är till det bättre - som t.ex. att förenkla bokens krystade doku-såpa projekt till ett samhällsprojekt för problem-ungdomar. Bästa skådespelare är huvudfiguren, polisen Hedström (Niklas Hjulström), polischefen Mellberg (Sven-Åke Gustavsson) är rolig.Det är förstås Läckbergs berättelse fortfarande, men i TV-versionen slipper man att få den serverad med hennes eget språk. Detta debatterades för ett
par år sedan i ett menings-skifte mellan henne själv och Leif GW Persson, som gav omdömmet att Läckbergs texter var som hämtade ur tidningen "Min Häst". Björn Ranelid hade ungefär samtidigt ett bredare utfall mot unga kvinnliga författare i allmänhet (bl.a. Läckberg och Liza Marklund), där han irriterade sig på att de som skriver så dåligt säljer mycket mer än han som skriver så bra.Jag erkänner att jag själv har lite svårt för Ranelids person, Persson gillar jag mer. Däremot förstår jag och instämmer i deras kritik av de kvinnliga kollegornas alster. Damerna i fråga är duktiga på att göra en handling och bygga upp en intrig, här har de inga minuspoäng i jämförelse med gubbarna. Skillnaden i språkbehandling när de sedan ska uttrycka detta i en textberättelse är däremot enorm, och detta till damernas nackdel. Den debatt jag refererar till råkade vara mellan män och kvinnor, men exemplet kunde lika väl ha gjorts med andra kvinnliga författare som t.ex. Kerstin Ekman eller Doris Lessing - omdömmet om Läckberg m.fl. i en sådan jämförelse blir exakt detsamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar