Ensam

Jag tvivlar på att jag äger ett endaste föremål som kommer att intressera eftervärlden. Ingemar Bergmans kvarlämnade tillhörigheter å andra sidan, väckte ett enormt intresse. Inte alls konstigt; mycket som auktionerades ut häromdagen var värdefulla kvalitetsartiklar, men långt mycket viktigare är förstås affektionsvärdet.

I Bergmans självbiografiska film "Den goda viljan" uppvaktas hans far, den unge prästen, av prostens dotter. Hon tyckte synd om honom då han - efter att ha lämnats av fru och barn - blev ensam i prästbostaden. Han betackar sig för hennes omsorger och motiverar avvisandet med förklaringen "... jag är av den ensamma sorten …" (ungefär så, jag minns inte ordalydelsen exakt).

Jag tror att dragningen till ensamhet gick i arv, och att Bergman i den här scenen uttrycker sina egna känslor i lika hög grad som han porträtterar fadern. Associationen jag fick då TV-bilderna från Fårö flimrade förbi, var att här har en människa som är ensam och tycker om att vara ensam inrett det för sig. Absolut inget negativt med det; jag önskar mig inte detta hela tiden, men kan emellanåt uppskatta ensamheten på ett sätt som jag föreställer mig att både Bergman och hans far gjorde.