no 22

Jag valde nummer 22, när vi skulle beställa näringsrik och hälsosam kvällsmat från en av Buas stjärnkrogar, "Narin". Just det numret hade gått lika bra för en vegetarian att välja. Fast det visste jag inte innan. Jag brukar bara välja ett nummer utan att se listan, så får man se vad det blir. Idag blev det pizzan "Vegetariana".

En annan rolig lek man kan göra på ett liknande sätt är att med bil åka på upptäktsfärd i en stad. Vid varje korsning man kommer till får passagerarna välja "vänster", "höger", eller "rakt fram". Sedan får man se vart man hamnar. Det ska helst vara barn som inte hittar själva för att det ska bli riktigt spännande. Men efter en stund, när man nästan åkt vilse och om ett av barnen heter Olivia och om hon börjar gråta, då måste man sluta och med flit leta upp vägen hem igen.

Ich denke an

Man ska säga "...Ich denke an...", och sedan det man tänker på. "...Ich denke auf..." hade varit fel, "...Ich denke aus..." också. Detta och många andra finesser har jag blivit påminnd om på dagens lektion.

Det här var bara andra kurs-tillfället av femton, men jag tycker redan att jag nästan pratar som en infödd tysk.

Tyska-klassen var det sista jag hann med i Stockholm för den här gången. Nu tar jag planet hem igen och ägnar resten av veckan åt Göteborg.

Alltid på väg

Så var det vardag igen. För min del har det idag inneburit inledning på arbetsveckan med att kliva upp 04:30 för att hinna med morgonplanet till Stockholm.

Jag uppskattar väldigt mycket avbrotten från vardagen som en semestervecka innebär, men jag har inga stora besvär med återgången. Jag har den största förståelse för och sympati med dem som lider av detta, men kan inte riktigt förmå mig till att själv vara särskilt missnöjd med att livet går vidare. Alla livets ögonblick är inte exakt lika roliga, men jag tilltalas av just variationen och omväxlingen. Självklart var middagarna tusen gånger roligare förra veckan (särskilt den gången Emil tappade ner en hel banan i choklad-fontänen), än vad jag har det alldeles just nu, ensam vid mitt bord väntandes på en portion pytt-i-panna på Scandic Alvik.

Allt har sin tid. Chokladfontäner har sin tid, pytt-i-panna har sin. Att resa bort har sin tid, att komma hem har sin. När jag tänker efter är jag egentligen aldrig på väg vare sig bort eller hem. Jag är helt enkelt bara ständigt på väg.


Till avslutning på dagens senkomna inlägg några inspirationer på just detta tema:
Alltid på väg, av och med Ingmar Johansson. En av mina ungdomsfavoriter.
Allting har sin tid, av och med Carola. En vacker visa med text inspirerad av Ordspråksboken.
I'm a poor lonesome cowboy. Klassisk slutvinjett i berättelserna om den ensamme, rotlöse och hemlöse cowboyen Lucky Luke; en annan ungdomsfavorit, näst Tintin det seriealbum jag helst läste (notera: Asterix först på 3:e plats)

Påskris

Dagens ros: Till skatteverket för funktionen att deklarera på nätet genom att bara uppge koderna på det utskickade underlaget. Två deklarationer avklarade på en minut idag.

Dagens ris: Till trumbromsar och asbetsfria bromsbelägg. Idag har jag bytt till sommarhjul på Matildas bil och försökte samtidigt förgäves att få bakhjulen att snurra. När jorden om några miljarder år slukas av solen och smälter, kommer de sista atomerna som upplöses från sin fasta struktur att komma från det rostskikt som sammanbinder dess vänstra bromstrumma med sina belägg.

Hemma

Hemresan gick bra. För en liten stund sedan landade vi på Tulpanvägen 4 igen.

Någon gång idag eller imorgon får jag nog städa lite på min arbetsplats här hemma. Det är inte för att Lotta stökat ner så mycket under tiden, men för att det redan var ganska stort behov när vi lämnade Sverige en dryg vecka sedan. T.ex. måste jag nu leta reda på kvitton för arbetskostnader vid köksrenoveringen förra året, så att det går göra rot-avdrag. Deklarationsunderlaget som fanns med i veckans posthög påminnde mig om detta.

Om en vecka ger jag mig av på nästa längre utflykt, då med destination Korea och Japan. De fyra arbetsdagarna däremellan ska jag fördela mellan Stockholm och Göteborg, bl.a. introducera två av mina nyanställda.

Underbart är kort

En vecka går ruskigt fort när man har det trevligt under tiden. Våra tre pojkar (Emil och kusinerna Eric och Albin), har åkt på egen hand den här soliga sista dagen. En gång, när de kastade sig ut för en brant vid sidan av den pistade nerfarten, gjorde jag och Larsson misstaget att försöka hjälpa ynglingarna rätt igen. Vi hann aldrig ifatt dem. Trots vårt slit ökade avståndet hela tiden tills vi inte såg dem mer. Vi återsamlades dock lite senare till lunchen. På eftermiddagen fick ungdomarna både åka in i och rädda sig själva ur farorna.

Nu har vi just varit och återlämnat hyrd skidutrustning för den här gången. Utom Emils stavar som någon passade på att knycka idag. Jag har knyckt lite själv under veckan också. Naturligtvis en tesked som alltid, men dessutom en handduk från hotellets spa och en mugg med fotomotiv från en av restaurangerna i backen. Anna-Lena är inte en lika förslagen tjuv som jag, men knyckte åtminstone en liten mjölkkanna av rostfritt stål från hotellets restaurang.

Imorgon efter frukost packar vi in oss i bussen för hemfärden. Det som blir bestående är några knyckta föremål, en hel del bilder, men främst av allt massvis av minnen från en jättehärlig vecka. Tusen tack till min egen familj och släkten som vi har delat den med!

Eggalm

Efter förmiddagsfikat delade vi upp oss i tre grupper idag. Skogs-patrullen, sol-patrullen och äventyrs-patrullen. Den sistnämnda utgjordes av sällskapets tre gubbar och utflyktens mål var liftsystemet Eggalm, dit man via en lång serie liftar och transportsträckor kan ta sig från Penken där vi startar.

Det gick åt resten av skiddagen innan vi hade tagit oss både dit och tillbaka. Då hade de andra patrullerna redan gett upp och åkt hem till byn, bl.a. eftersom det saknades sol idag.