Efter valet

Socialdemokraterna var den stora och synliga förloraren och det som mest hörts och synts i eftervalsdebatten. Svårigheten är att med den önskade kravprofil för ny partiledare de formulerat, bl.a. förmåga att leda och internationellt företräda landet, finns det bara Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Anders Borg att välja på. Vi får väl se om valberedningen tar några kontakter i den riktningen.

I skuggan av sossarna slickar även två av Alliansens medlemmar såren. I fredags kom Centerns eftervalsanalys, där de klagar över att få mycket mindre utrymme och inflytande än det parti som fått 5 gånger så många röster. Nämen fy så otättvist! De inser att partiets kärnkraftstrauma är ett problem, men förstår inte att de måste välja; gör upp med era demoner en gång för alla och anslut till övriga allianspartiers politik eller lämna samarbetet och starta en nejsägar-klubb tillsammans med V och Mp. Att fortsätta säga och avtala om en sak, men arbeta för en annan genom att obstruera i departementsarbetet håller inte.

Det andra förlorarpartiet inom alliansen, Kd, håller kommmun- och landstingsdagar i helgen. Hägglund höll vid öppnandet ett tal som mynnar ut i krav på revansch. Dessförinann, sin vana trogen, levererade han en bred pamflett av nya favoritord och uttryck. 'Subsidaritetsprincipen' och 'personalism', var ett par nya. Han undvek tramset om 'verklighetens folk' den här gången, men passade på att påminna om hur vården har blivit bättre av 'värdighetsgarantin'. Påståendet att Kd är ett parti för alla, oavsett religiös tillhörighet och sexuell identitet klingar lika falskt som alltid. Jag förstår inte varför Hägglund inte helt enkelt håller truten på detta område hellre än att skylta med en sådan oärlighet.

Sist och även minst har V den senaste veckan börjat tala öppet om att Ohly kanske inte är lika förträfflig som han själv envist propagerar om.

Sammanfattningsvis kan man redan nu ana att alliansen får svårt att hålla ihop fasaden lika bra inför nästa val 2014. Just nu är utmaningen måttlig, men det beror på att den moderatdominerade politiken är lyckosam för Sverige. Så länge det är så vågar inte C eller Kd utmana sin storebror på allvar, och oppositionen som har fullt upp med sina interna vedermödor förmår inte.